Idag flyttade M efter en mindre förvarning för fyra eller fem dagar sedan, det känns bittert då jag verkligen trodde att jag funnit personen jag skulle bli gammal med. Jag var helt säker på oss efter mycket övertalning från hans Sida, Han tog initiativet att flytta ihop, han tog initiativ till första dejt osv och ovan på allt en riktigt barnkär kille. Det känns tufft då jag känner mig så lurad och besviken.
För mig betyder kärlek att man vid svårigheter vänder och vrider på saker för att se om det är något som går att göra till det bättre, något som går att ändra så att man får fram en ny vinkel på det hela. För mig så är kärleken djupare än att packa väskorna och rymma ifrån det liv man själv skapat för sig och sin familj även om det kan vara tufft. Men sen måste jag även respektera att det antagligen inte är hans syn på kärleken, iallafall inte i denna relationen. Jag förstår att saker kan ändras, känslor kan vackla fram och tillbaka och att man till och med kan få kalla fötter. Men det är då jag tycker att man ska prata ärligt från sitt hjärta, även om det sårar för någon för stunden så är det så mycket bättre än att leva i en inlindad osanning.
Man ska aldrig säga aldrig, men jag tror och känner helhjärtat att jag framöver kommer att leva utan partner, med mina underbara barn och våra djur. Då slipper man att ha besvikelser som man inte själv kan styra över, för man blir sårad och besviken trots att M var är mycket snäll och omtänksam människa i övrigt och det är kanske det som gör hela känslan till bitter, att en snäll omtänksam svärmorsdröm bara ger upp utan att kämpa. Hur som helst så tror jag även denne gång att detta är menat, livet har andra planer för mig och jag är kanske starkast ensam med mina två hjärtan, eller supertrion som vi kallar oss!
Kram, Selma.
0 kommentar(er)
